Ja, förklaring var det ja...
Jo, när ingenting händer, så laddas kondensatorn upp till +12V via motståndet R2. Det ligger alltså full spänning över den. (se till att den klarar 12V. Den jag använde är märkt för 25V)
Transistorn T2 (som är en PNP) har då +12V på basen, och är då stängd.
När det sen kommer en 2V-signal från sensorn (K) öppnar transistor T1 och kortsluter kondensatorn, och det blir då 0V där. Då öppnar T2 och släpper ner plus till basen på T3, som öppnar upp för jord upp till 'UT' och lysdioden D1.
När det inte längre kommer signal in på 'K', stänger transistor T1, och kondensatorn kan börja laddas upp igen.
Eftersom motståndet R2 är ganska stort, tar det en liten stund för kondensatorn att laddas, och ända till det är ca 11V, lyser lysdioden. Det kanske tar en sekund eller så.
På så vis gör det inget att insignalen på 'K' fladdrar och har sig, så länge de "döda" perioderna är kortare än ca 1s.
Det hade gått precis lika bra att få lysdioden att tändas om man satt den under T2 mot jord, och struntat i T3, men eftersom jag tänkte gå vidare med reläväxlaren enligt 556-schemat av Bill Bowden, måste det vara en jordsignal. En transistor kopplad som en switch, fungerar alltid som en inverterare.
Man kan ju iofs koppla som en emitterföljare också, men det går vi inte in på här.
Jag testade med en 555:a i monostabil koppling, men det fungerade inte riktigt som tänkt. Den räknade sin fördröjning och sen var det bra med det, även om jag höll handen för sensorn hela tiden. Vilket betyder att varje gång timern räknat klart blinkade lysdioden till lite. Klart obra.
Har kommit på ytterligare en lösning (troligen bättre, men framförallt lättare. Endast NPN-transistorer
) som jag ska prova, innan jag presenterar den slutgiltiga lösningen, så att säga.